Rånad
I tisdags klev vi upp kl 06.00 på morgonen för att ta bussen till Ormoc som gick kl 07.00. Det var helt sjukt många människor på bussen så vi fick stå upp och eftersom dom kör så fruktansvärt ryckigt här så gled vi runt som nå vantar. Folk hängde i fönstrena utanför bussen, helt galet! Men det var lite småroligt. När man vill kliva av så slår man med ett mynt på en stång som sitter i taket. Nathalie hade ett mynt och när vi skulle kliva av så började hon slå med myntet men det lät ingenting så vi fick lite panik men det gick bra ändå. Vi klev av bussen och gick hem till Andreas och Laila.
Vi packade in oss i deras bil och sedan bar det av till Tacloban. När vi kom fram så släppte vi av Laila på skolverket. Tanken var att vi skulle åka till en strand under tiden men eftersom det regnade omvartannat så for vi till MacArthur park istället. Det var jättefint där och det låg alldelens bredvid vattnet. Vågorna slog upp mot en mur och skvätte upp på oss. Nathalie hade min kamera och tog kort på mig när vattnet skvätte upp i bakgrunden. Eftersom jag inte ville att min handväska skulle bli blöt så ställde jag ner den på gräset bredvid Nathalie. Vi gick iväg en liten bit när jag upptäcker att jag glömt min väska på gräset. Jag springer tillbaka så fort jag kunde men väskan var borta. Det var i princip tomt på folk i parken förutom två tjejer i min ålder som satt under ett träd i närheten av där vi stod och fotade. Dom måste ha sett när jag ställde ner väskan och sen skyndat sig att ta den och sedan sprungit iväg eftersom både dom och väskan var borta när jag kom tillbaka. Vi sprang runt hela parken, letade i soptunnor, buskar och frågade några stycken som var utanför parken men vi hittade ingenting och ingen hade sett något. Jag var helt förstörd och folk glodde på mig som om jag vore ett spöke eftersom jag grät så mycket. Vi satte oss i Andreas bil och funderade på vad vi skulle göra. I min väska fanns mitt pass, pengar, kontokort, laddare till mobilen, idkort, nyckeln till rummet och lite andra småsaker. En av anledningarna till att vi åkte till Tacloban var för att jag skulle fixa mitt visum. Men eftersom mitt pass blev stulet så kunde jag inte göra det. Vi åkte till närmsta polisstation och rapporterade. Dom sa att vi skulle komma tillbaka lite senare för att få den skrivna rapporten. Vi åkte till hotellet där vi skulle sova och jag ringde till swedbank för att spärra mitt kort. Sedan åt vi lite lunch och väntade på att klockan skulle bli 14.00 så vi kunde åka tillbaka till polisen. När klockan väl var 14.00 så åkte vi tillbaka till polisen och då var redan Laila där och pratade med dom eftersom hon är från Filippinerna så var det lättare för henne att kommunicera plus att hon vet hur man ska agera vid sådana här tillfällen. Vi fick polisrapporten och åkte sedan till en större polisstation där polischefen satt. Dom ställde lite frågor och sedan sa dom att jag måste fixa en stämpel för att rapporten ska bli giltig. Vi blev tvugna att åka till en annan byggnad för att sedan måsta betala pengar för att få en stämpel. Sedan åka tillbaka till polischefen och få underskrift och rapporten. Efter det så åkte vi till immigrationsverket, det tog en stund innan vi hittade rätt byggnad eftersom människorna vi frågade gav så dålig information och olika information dessutom. Men till slut hittade vi rätt och vi gick in där och väntade på våran tur. Laila förklarade för dom vad som hade hänt och jag fick fylla i en ansökan och visa polisrapporten. Eftersom jag skulle fixa mitt visum hade jag några dagar tidigare gjort kopior på mitt pass och stämpeln som jag fick på flygplatsen. Dom tog en kopia och sa att jag var tvungen att åka till Manila för att hämta ut ett nytt pass. Laila sa att det skulle ordna sig och att hon skulle följa med mig till Manila.
Jag var totalt förstörd och jag var så otroligt arg och frustrerad på mig själv. Jag kände mig dum över att ha förstört hela dagen för dom andra. Men alla tre sa till mig att det kunde hänt vem som helst och att både Andreas och Laila blivit av med både pass och telefoner.
Jag var totalt förstörd och jag var så otroligt arg och frustrerad på mig själv. Jag kände mig dum över att ha förstört hela dagen för dom andra. Men alla tre sa till mig att det kunde hänt vem som helst och att både Andreas och Laila blivit av med både pass och telefoner.
Senare på eftermiddagen åkte vi till ett shoppingcenter som heter Robbinson och där fanns det många affärer att besöka. Eftersom mitt kontokort var borta och alla kontanter så var Nathalie så snäll att ta ut pengar till mig så jag kan klara mig ett tag. Jag köpte en ny handväska och plånbok där.
Senare på kvällen får Laila ett sms av polisen där det står att dom tagit in en tjej på stationen. Dom sa att vi var tvugna att komma dit och identifiera henne annars skulle dom inte släppa henne. Så vi var ju så illa tvugna att åka tillbaka till polisen även fast jag sa att jag inte fick någon bra titt på tjejerna. Jag hade inte ens gett dom någon beskrivning av hur tjejerna såg ut. Väl hos polisen så ställde dom lite frågor och vi svarade. Det enda vi kom ihåg var att tjejerna hade långt hår. Tjejen dom hade tagit hade kort hår, keps och stora kläder. Vi sa att det inte var hon och sedan gick vi därifrån. Vi fick känslan av att polisen bara tagit första bästa tjej som befann sig vid parken, det kändes även som att hon var känd hos polisen sen tidigare.
Vi åkte tillbaka till Robbinson och kollade lite till, köpte glass, dricka och mat som vi tog med oss till hotellet. Jag och Nathalie delade på en pizza och det var väl kanske den bästa pizzan vi ätit. Sedan låg vi och såg på tv och pratade. Först såg vi Mumiens återkomst och sen gick även Leap year.
Vi hade inga skedar till glassen så vi fick lov att ta sugrör haha.
På onsdagen vaknade både jag och kusin av att vi var toanödiga innan alarmet hade ringt, sen kunde vi inte somna om så vi låg och såg på någon gammal film med Eddie Murphy, mys!
Efter några timmar gick vi och åt frukost på donken, vi beställde pankakor och köpte till en vaniljglass, mums. Sen satte vi oss i bilen och åkte iväg till en ö som heter Samar. Tanken var att vi skulle kolla in en badstrand och en grotta men så blev det inte, dels för att det var för långt dit och vi hade en tid att passa, dels för att det regnade och för att vägarna var jätte leriga. Så vi kollade in en lång bro istället, den gick först brant uppför sen var det några svängar. Grejen är att dom hade kunnat byggt den rak men då hade den såklart inte varit lika häftig. Det stod några militärvakter på andra sidan och Andreas gick dit och pratade med dom och frågade om jag och kusin fick fota dom haha. Dom var väldigt vänliga, en av dom ville inte vara med på bild så han sprang därifrån. Det var underbar utsikt så vi fotade en hel del.
Efter några timmar gick vi och åt frukost på donken, vi beställde pankakor och köpte till en vaniljglass, mums. Sen satte vi oss i bilen och åkte iväg till en ö som heter Samar. Tanken var att vi skulle kolla in en badstrand och en grotta men så blev det inte, dels för att det var för långt dit och vi hade en tid att passa, dels för att det regnade och för att vägarna var jätte leriga. Så vi kollade in en lång bro istället, den gick först brant uppför sen var det några svängar. Grejen är att dom hade kunnat byggt den rak men då hade den såklart inte varit lika häftig. Det stod några militärvakter på andra sidan och Andreas gick dit och pratade med dom och frågade om jag och kusin fick fota dom haha. Dom var väldigt vänliga, en av dom ville inte vara med på bild så han sprang därifrån. Det var underbar utsikt så vi fotade en hel del.
Sen åkte vi tillbaka till Robbinson en stund för Laila och Andreas skulle köpa lite grejer åt deras söta son Alfred och även lite verktyg till farmen. Jag passade på att köpa en laddare till min telefon, dock står det samsung på laddaren och jag har en HTC men eftersom dom inte har HTC här så fick jag köpa en laddare som passar till lite allt möjligt. Medans Andreas fixade grejerna till farmen gick jag och Laila till mataffären. Sen åkte vi hem till dom igen i Ormoc och sov där till torsdagen. På morgonen åkte jag och Andreas till en bibelskola där han har gitarrlektioner, tanken var att jag skulle ha min andra körövning men eftersom jag blivit förkyld så var min röst väldigt knacklig så det blev inge av. Efter gitarrlektionen åkte vi till farmen för att äta lunch. Sedan åkte vi till en annan bibelskola där Andreas och en som heter Alli skulle berätta om "FAITH garden" som betyder att man bygger upp en odling på ett sådant sätt att man har frukt och grönsaker året om. Sedan tog vi med oss bibelskoleeleverna till farmen och gick runt och visade hur en sådan odling ser ut och även resten av farmen. Det är underbart vackert där med massa papayaträd, bananträd och andra fruktträd som jag inte vet namnet på. Dom har även kycklingar, getter och grisar. En liten getbäbis var extra nyfiken på oss, när jag satte mig ner på huk vågade den sig fram och slickade mig på fingrarna. Den hade så långa öron så den såg nästan ut som en liten hund haha.
Sedan åkte vi tillbaka till rummet och när jag kommer in ser jag att JJ hade varit inne och städat, hon hade torkat golvet, städat toan, bäddat rent sängen, vikt ihop kläderna och ställt i ordning. Hon är syster till Laila och bor här bredvid skolan. Hon är den som sköter om marken runtomkring byggnaden. Hon och hennes man och deras 7 barn bor i ett väldigt litet hus, det är inte ens ett hus utan en hyddaliknande boning. Dom har inte så mycket pengar men ändå ler dom hela tiden. Jag tänker köpa en säck med ris som tack för att hon städat rummet. Grejen är att hon inte förväntar sig någonting tillbaka, hon gör det för att hon vill och då vill jag bara ännu mer ge någonting tillbaka som tack.
Idag har jag varit på skolan en stund. Men eftersom jag har feber så orkade jag inte vara där så länge, sitter just nu i rummet och snorar, kul!
Say Guapa!
Idag har jag varit på skolan en stund. Men eftersom jag har feber så orkade jag inte vara där så länge, sitter just nu i rummet och snorar, kul!
Say Guapa!
36 dagar kvar
Fullt upp så att säga
Gårdagen började med att vi råkade sova lite längre än vi hade tänkt oss, vi klev upp åt frukost och sedan till skolan för att se om dom behövde någon hjälp. Sham som är 1,5 år låg på golvet och grinade så jag tog upp henne och sen sov hon i kanske 1 och en halv timme i min famn, lillskruttan!
När Sham hade vaknat så satt jag och rättade en hel del skrivhäften och böcker. När dom hade slutat tog jag upp min kamera och dirket kom dessa små flickor och ville posa, gull!
Sedan gick vi till busshållplatsen och inväntade en buss som tog oss till Ormoc. Här har dom inga bestämda busstider så det var bara att vänta. Bussarna är princip alltid överfulla och man får verkligen trängas.
Vi åkte till Ormoc eftersom att Laila fyllde år. Så vi åkte hem till dom med paket, mat och tårta. Det blev en mysig kväll.
Sen när vi skulle hem hade sista bussen gått, det fanns ingen van att hyra plus att det spörregnade ute och vi var drygt 15 pers som skulle tillbaka till Merida. Dom bestämde sig för att ta Andreas bil som har ett flak. Barnen fick sitta i bilen och dom vuxna på flaket i regnet, kul! Jag och kusin kände inte för att bli förkylda så vi sov kvar och Laila och Andreas tills idag. Klockan 08.30 satte vi oss i bilen påväg till Apale för att vara med när Andreas hade gitarrlektion på en bibelskola. När hans lektion var över tog jag vid och hade körövning, jag hade inte förberett mig ett dugg men efter lite pinsamma skratt från min sida gick det ganska bra. Jag ska ha 5-6 lektioner med dom och sedan avsluta med någon slags uppvisning. Så nu varje torsdag framöver ska jag agera sångpedagog, hmm vi får se hur det kommer gå. Ikväll ska jag planera nästa lektion eller åtminstone börja planera. Sen åkte vi till farmen en snabbis så jag fick se hur det ser ut där, ska dit några fler gånger och hjälpa till att plantera lite och dylikt. När vi kom hem igen åt vi lite lunch sen agerade jag nanny åt Sham, hon låg och sov i vårat rum i sängen, hon vaknade till lite grann så jag tog upp henne och sen vägrade hon sova om jag inte bar henne, mysunge.
Snart ska vi gå och äta mat hos Nenia, gott!
45 dagar kvar
ÖVERSVÄMMNING
Dom senaste dagarna har varit långsamma och det har inte hänt så mycket på grund av det tråkiga vädret, det har regnat väldigt mycket ute. Översvämmning var väl att ta i men våran stig ut till vägen bestod av vatten och det var lite spännande att gå i eftersom man fastnade med flipflopen i geggan. Vi såg även en gammal tant som satt i hennes hus med vatten upp till knäna, stackarn, tur iallafall att dom är ganska vana vid den här mängden vatten som kommit nu. Dom bygger upp vägarna och lutar vägen ganska mycket ner mot husen och dikena. Tanten hade sitt hus lite nedanför vägen så vattnet rann ju bara in i hennes lilla hus, usch så hemskt!
Igår var jag, kusin och Nenia in till Ormoc för att handla "lite" till ett party vi ska ha i helgen. Vi shoppade även lite granna. Jag köpte en plånbok, ringar och omega (superbra liniment).
Idag har vi varit i skolan och rättat och skrivit upp uppgifter i elevernas böcker, snacka om skrivkramp. Vi har bland annat varit med dom här små söta tjejerna
46 dagar kvar
FRISKA
Nu är äntligen jag och kusin på benen igen, har varit några jobbiga dagar faktiskt.
Idag har vi fortsatt att filma hemma hos en liten kille som heter Ryan som är 6 år. Vi ska göra en film till barnen hemma i Sverige för att visa på hur dom har det här i Filippinerna och göra som en "fadderfilm" typ, visa vad barnen här får för pengarna man skickar in osv. Ryan var lite blyg när vi kom dit och smart som jag var tog jag inte med mig min egen kamera så har inga bilder att lägga upp.
Jag har alltid velat se med egna ögon hur en människa som verkligen är fattig lever och bor och idag fick jag gå in i ett hus. Eller hus och hus, mer som en hydda. Dom visade oss vart dom duschar, går på toa vilket var just utanför huset, utomhus.... Deras kök var som ja jag vet inte en bänk med ved på ungefär. Ryans familj är ändå inte bland dom mest fattiga. Dom har tak över huvudet, barnen är inte undernärda och så vidare men levde ändå på ett sådant sätt som fick mitt hjärta att värka.
Just nu känner jag så fruktansvärt stor tacksamhet över det jag har. Jag har med mig mer grejer hit i resväskan än vad många andra har i hela hemmet.
50 dagar kvar
jordbävning/magsjuka
I måndagas stod vi i feedingcentret och diskade efter att ha delat ut lunch när vi kände att det började skaka i marken. Ett litet jordskalv. Några timmar senare kom en kille och berättade att dom hade varnat för en stor jordbävning som skulle ske mellan 17-19 på kvällen här på Leyte. Blev lite nervöst men dom sa att det inte var någon fara. Lite senare kommer Sonny och berättar att Andreas och Laila satt uppe på ett tak på en ö som heter Cebu och att det varit en stor jordbävning där och att dom hade varnat för tsunami. Han sa att det var bra om vi kanske gick upp på taket eller så när jordbävningen förväntades komma och gick sedan ut och ställde i ordning en stege. Jag fick total panik, kollade på Nathalie som såg förskräckt ut. Ringde till älskling, pappa och mamma, kommer inte ihåg vad jag sa ens en gång.
När vi sedan fick reda på att larmet om tsunami i Cebu var falskt så blev det en stor lättnad, vi gick hem till Nenia för att äta middag och kolla på nyheterna. Nenia och hennes man Litos äldsta son pluggar i Cebu så de var ganska oroliga för honom. På nyheterna fick vi se folk som sprang och var i total panik! Vi räknade ner minuterna och när klockan var 19.00 hade fortfarande ingenting hänt. Jag ringde och meddelade dom där hemma att allting var lugnt och att det inte skulle bli någon jordbävning här. När jag och Nathalie kom tillbaka till vårat rum kände jag att det började skaka i sängen och tänkte NEEEJ, vi gick ut men det blev inget mer än ett litet skalv.
Kring elva på kvällen började jag känna mig väldigt illamående, gick på toa och fick upp middagen, efter att ha spytt 5 gånger tappade jag räkningen. Jag och Nathalie använde toan ikapp hela natten och även under tisdagen. Nenia kom till oss på tisdag morgon och gav oss cola, vatten, frukt, medicin mot febern och smörjde in våra magar med något liniment liknande medel som gjorde att magen blev alldeles varm och avslappnad. Jag hade tydligen haft väldigt hög feber, dom hade frågat mig om dom trodde att jag hde feber och jag hade svarat något i stil med "vet inte", Nenia kände på min panna och hals och sa att jag var brännhet så hon kom och gav mig medicin mot febern med jämna mellanrum. Jag kommer inte ihåg så mycket av gårdagen eftersom jag yrade mest under min vakna tid. Jag sov nästan hela natten inatt. Känner mig fortfarande helt slut och lite konstig i magen.. Visste inte vilken dag det var när jag vaknade i morse ens. Dom senaste dagarna har jag verkligen bara velat åka hem!
Bilder
Eftersom jag varit sjuk så har jag inte kunnat göra så mycket här på bloggen men här kommer lite bilder från dom senaste dagarna.
Jag och nathalie påväg till jollybee partyt
Påväg till Jollybee party
Fina Nenia som sitter i en kanotliknande båt, även jag och nathalie och jag vet inte hur många fler som satt i den där lilla båten som tog oss över en liten vik typ.
5 små killar som väntar på att få en tshirt
Vi stod och delade ut tshirtar till massa söta barn, vi delade senare ut mat, godis och leksaker.
Merida, Leyte, Filippinerna
Hej allahopen! Som ni vet är jag framme. Jag har varit lite seg på att göra något inlägg eftersom allting är så nytt och den tiden jag suttit vid datorn har jag skypat med älskling och mor&far!
Men iallafall när jag åkte från Stockholm var jag så otroligt nervös att jag bara kunde sova 3 timmar. Sara skjutsade mig till Arlanda och då släppte nervositeten lite grann. På flyget till Amsterdam var det väldigt bra service, flygresan är ju inte så lång men ändå fick man två dubbelmackor, te, kaffe, juice, vatten eller någon dricka. Jag tog cola. När jag kom fram till Amsterdam var jag också väldigt nervös eftersom jag aldrig varit där förut. Det var en väldigt stor flygplats och jag gick och gick och gick tills jag äntligen kom fram till min gate där jag satte mig och väntade. Där började jag prata med två killar/män som skulle till Manila, eller hem rättare sagt. De hade varit ute på kryssningsfartyg och jobbat som kockar och diverse och skulle nu hem igen till sina familjer. Tydligen så är det flera tusen filippiner som jobbar som ”sjömän/kvinnor” för att sedan komma hem med en slant till familjen. Väl på flyget så låg där en blå filt och en kudde på min plats, benutrymmet var helt okej och planet var ganska stort. På varje plats hade man en egen liten skärm där man kunde välja om man ville se vart vi var, filmer, musik, spel och ljudböcker. Jag slog på return of Johnny English men somnade till så jag råkade klicka av filmen så orkade inte se något mer på den. Jag tog istället upp min bok som jag hade med mig, en bok som jag fick av mamma för kanske 1-2 år sedan men som jag inte haft varken ro eller lust att läsa. Den var väldigt bra och jag var så inne i boken att jag inte ens märkte när flygvärdinnan ställde ner brickan med middagen framför mig. Det var faktiskt helt okej mat för att vara flygplansmat. Man fick välja mellan fisk och ris eller pasta och jag valde pasta, en pasta blandad med tomat och något grönt klägg som jag inte riktigt vet vad det var men det smakade bra i alla fall, fick bröd, kex, frukt och efterrätt också. KLM hade väldigt bra service tycker jag, känns helt okej att åka hem med dem också. Sen när det började bli lite senare mot kvällen så erbjöd dom något att dricka och även en macka. Jag hade väldigt svårt att somna och jag var väl sovit sammanlagt 5 timmar på 2 dygn. När jag hade hoppat av planet i Manila så hjälpte en av killarna mig att hitta rätt utgång eftersom jag var tvungen att åka till en annan flygplats för att ta planet till Tacloban. Jag slog på telefonen och skulle ringa Albin och sms:a mamma och pappa men hade ingen täckning och inget av de föreslagna nätverken fungerade. Jag frågade en säkerhetsvakt vad jag skulle göra och då visade han mig till några som stod och sålde filippinska SIM-kort, jag köpte ett och kunde då ringa hem vilket kändes väldigt skönt. Så ikväll kommer jag nog att somna skönt! Boken är utläst och detta sitter jag nu och skriver på Word eftersom jag inte har någon internetanslutning. Mitt batteri på mobilen håller på att ta slut och jag får inte tag i Nathalie vilket ger mig lite panik eftersom de ska hämta mig i Tacloban på flygplatsen. Jag hade tänkt spara ström men ville så gärna prata med älskling så mycket som jag bara kunde och jag trodde att det skulle finnas möjlighet till att ladda på planet men det fanns det inte. Jag har en till telefon med mig men den har jag i resväskan smart som jag är. Har varit för nervös för att tänka ett steg längre. Om ungefär 20 minuter ska jag hoppa på planet till Tacloban, ska bli skönt att äntligen komma fram. Då ska jag och älskling testa skype och se så att det fungerar. Helt sjukt hur man kan sakna någon så mycket!!
Ja juste, träffade en norsk också som jag satt och pratade med, trevligt. En annan grej också, när jag kom fram till Manila var jag tvungen att åka buss till min gate, vilket tog en stund innan jag förstod det eftersom att jag inte blivit förvarnad på att jag var tvungen att åka en bit för att ta mig till rätt flyg liksom.
Detta skrev jag när jag satt på flygplatsen i Manila och jag har inte orkat ändra någonting.
Idag som varit min första riktiga dag här kan man väl säga började med att jag och kusin klev upp 06.20, klädde på oss och gick ner till feedingcentret och gjorde frukost som bestod av stekt ägg, bacon och världens godaste mango. Sedan gick vi hem till Nenia och därifrån åkte vi en cykeltaxi som tog oss till en buss (bussarna här ser ut som en gammal hippiebuss och det känns verkligen att man är på andra sidan jorden, ska fota senare) bussen tog oss till Ormoc där vi tog en mopedtaxi och sen fick vi hoppa i en liten kanotliknande båt som var jätte läskig att sitta i. Med den lilla båten tog vi oss till en ö där det i princip bara bor fattiga människor. Där hade vi jollybee party för barnen, vi sjöng och hade lite tävlingar, delade ut t-shirtar, mat och godis. Godiset satt jag, Nattis, Nenia och hennes familj och gjorde i ordning igårkväll, mysigt!
Nu är klockan 21.30 ungefär och imorgon bitti är det möte på kyrkan.
56 dagar kvar
Leite
Nu har hon landat i leite :)
Hon får berätta mer själv sen ;)
Tänkte bar lägga ut så ni vet att hon lever :)
Älskar dig mest Evelina !! / Albin
I manilla
Jag blev just uppringd av Evelina och hon är framme i manilla nu i alla fall. Halebopkortet verkade inte fungera där så hon har köpt ett filippinskt simkort och ringde mig från det. Det stog inte från vilket nummer bara Dolt och hon skulle skicka sms men jag har ännu inte fått ngt. Så nu är det bara att vänta tills hon hör av sig igen :)
Jag älskar dig mest av allt gumman lilla och jag finns här för dig! Nu och för alltid <3 /// Albin
