Otroligt sen uppdatering
Jag ser att det är några stycken som fortfarande besöker min reseblogg. Tanken var att jag skulle skriva ett avslutande inlägg men det har inte blivit av. Det har tagit lång tid att smälta allting och det är så många saker som jag skulle kunna skriva och berätta om. Men jag kan inte få ner allting i ord. De inlägg jag har skrivit har bara varit en liten del av alla dom sakerna som jag fått uppleva. Jag har dragit mig för att logga in på bloggen just för att jag börjar sakna allting så otroligt mycket då. Det är snart ett år sedan som jag åkte iväg. Jag börjar känna mig sugen på att åka igen men inte alls lika länge som sist. Jag har massor av bilder, filmer och dagbokstexter som jag gärna skulle vilja dela men det skulle ta så lång tid. Men nu har jag tagit mig i kragen och loggat in här.
När jag blev intervjuad av tidningen Mellanbygden så sa hon som intervjuade mig att det skulle vara roligt om jag behöll min blogg ett tag till. Min tanke var ju att då skriva ett avslutande inlägg men det försvann ur mitt huvud.
Så det jag vill säga är att jag är väldigt glad att så många har följt min resa och fått ta del av en liten bit av det jag fått uppleva.
Jordbävning igen
De senaste 5 dagarna har bestått av väldigt mycket papper, skrivande, planerande och ritande.
Har planerat massor inför tandborstningsprojektet vi ska ha här på skolan och i feedingcentret. Blev en del ändringar också på grund av att en del av barnen inte kommer tillbaka hit till skolan efter sommarlovet, jag ändrade storyn lite grann med tanke på att barnen här inte har en aning om vad en fe är ens en gång så jag bestämde mig för att vara tandläkare istället. Nenia är berättare, MaryAnn är en mamma, Dion som är lika gammal som mig ska spela Ann's 8årige son, Almera, Charity och Bibi ska agera tandtroll/monster. Kan bli väldigt roligt, åtminstone för oss, får bara hoppas på att jag utformat teatern på ett bra sätt för barnen.
När vi sitter och har ett möte om tandborstningsgrejen så börjar det skaka. Jag som blir likblek i ansiktet får ett gott råd av Ann; "Evelina, don't panic now..". Skalvet varade en bra stund men det var inte så starkt för grabbarna i datarummet hade inte ens känt någonting.
Har suttit uppe nästan varje kväll och hjälpt Ann och Sonny att rätta elevernas nationella prov. Har aldrig spenderat min fredagkväll i en skola och rättat prov till 23.00. Men vi hade ganska trevligt ändå, allting som är tråkigt blir mindre tråkigt om man är flera. Gjorde en fin liten video men eftersom jag inte ids skapa ett youtubekonto som förövrigt kommer att ta flera timmar i och med att internet är så segt så blir det ingen fin video för er att titta på.
MaryAnn är bra söt hon! Efter att ha suttit och rättat prov i 5 timmar måste man roa sig med något, som att rita på fingrarna tillexempel. Dock behövde inte jag rita på mina fingrar för att få bläck på dom... vet inte vad jag sysslar med riktigt när jag använder bläckpenna, prickar och sträck överallt!
Ann = hennes smeknamn. Ina = mitt smeknamn
Har även ätit abourginerna som jag har utanför min dörr, Superkockarna Nenia och Lito lagade till dom väldigt bra. Min tå är svullen och röd, väldigt fint tycker jag! Tack kära mygga som stack mig just där bandet på flipflopen är så att det börjar klia varje gång jag ska gå. Grannarna har även haft party, men inte kunde dom hålla sig till helgen inte, nej dom körde full kareoke tills sena natten på en måndag!!! Fick mig ett gott skratt iallafall, mannen som sjöng den mesta av tiden hade en sångröst som en kille i ett väldigt jobbigt målbrott.
NU ska jag avslöja något, moder och fader sätt er ner....
Jag äter med mina händer! Trodde aldrig det skulle hända, men på något sätt gillar jag det, är barnsligt roligt på något vis. När jag kommer hem kommer jag förmodligen fråga efter ris, soja och gurka med en skvätt vinäger till.
Har haft dagis i mitt rum nu under perioden som eleverna skrivit sina prov. Sham har i vanlig ordning sovit middag i min famn, bara mysigt, tror jag tar med henne hem.
Dock så gick det lite vilt till en dag, hittade min kamera på golvet, bankdosan på toan, fina små teckningar på golvet och väggen (som turligt nog gick att torka bort väldigt lätt), skorna under sängen och tre små tjejer som rivit ut hela sängen. Ja, ibland är barn för söta alltså...
Kia har tyckt det varit väldigt roligt att vara inne i mitt rum och leka som tillexempel slå av/på lampan ett ex antal gånger, klättra upp för stegen till våningssängen och sedan vilja kasta sig ner och att man ska ta emot henne. Från början kunde hon inte klättra upp själv men eftersom dagen gick hade hon lärt sig. Jag tog ner stegen efter ett tag eftersom jag inte ville att hon skulle klättra upp utan att någon hann med att stå bakom henne. Söt är hon den lilla skruttungen!
Huvudvärk och små söta barn
Nu blir det ännu ett långt inlägg eftersom det inte fungerat att logga in på bloggen. Senaste veckan har det varit hejdlös värme ute, det är så hög fuktighet i luften så man är konstant fuktig på kroppen = känner sig en aning ofräsch dagarna i ända.
Har agerat supernanny en hel del denna vecka. Sham har varit förkyld och grinig så henne har jag burit på hela dagarna nästan. Finns även två tjejer i 4-5 års åldern som heter Jayra och … kommer inte på vad hon heter, söt är hon i alla fall. Dom har kommit in i mitt rum och velat att jag ska måla deras naglar 2-3 gånger om dagen. Var lite svårt att förklara för dem att de redan har fått nagellack och att de får vänta några dagar innan jag kan måla igen. Dom bara stod där och kollade på mig som nå frågetecken (de förstår inte engelska så mycket).
Har varit i feedingcentret och hjälpt till med maten som vanligt, rättat böcker osv. Har även haft sjuk huvudvärk, någonting som hängde ihop med förkylningen tror jag. Var och hämtade små tomatplantor och abourginplantor i Benabaji (farmen) och planterade så nu har jag en liten trädgård utanför dörren. När jag planterade fick jag hjälp av Sheba och Marianne, det flockades barn runt oss som verkligen tittade intresserat på vad vi gjorde.
JJ är syster till Laila och har 7 barn. I veckan var hennes yngsta som är 5 månader jätte förkyld och fick andningskramp så hon var tvungen att åka till sjukhuset, när hon gick in för att säga det till sin man kollapsade han pågrund av hög feber. Blev en jobbig dag för dom! Jag gick dit dagen efter för att kolla hur dom mådde. Möttes av en gurglande och skrattande Channel i en piggare pappas famn. Höll även i den lilla knubbisen en stund, hon hade inte blöja på sig så jag sa till henne med bäbisröst "don't pie on me now" och hon bara skrattade.
På torsdagen följde jag med Andreas till bibelskolan på morgonen och hade gitarrlektion och körövning. Nu har vi äntligen kommit igång med att träna på själva låten. Killarna var mycket duktigare på att sjunga än vad tjejerna var så Andreas tränade med killarna en stund medan jag sjöng tillsammans med tjejerna som hade väldigt svårt att hitta rätt ton, men till slut gick det för dem också. Efter bibelskolan åkte vi tillbaka till Merida för att Andreas och några till skulle bygga möbler till datorerna som de köpt in. Diovanie ska ha datakurs under sommarlovet för de som går i högstadiet och uppåt.
Har haft Sheba och Marianne sovandes hos mig hela veckan nästan, vi har kollat på film och jag har gjort manikyr på dem. Lärde även Sheba lite bugg men eftersom mina buggskills är väldigt begränsade så gick det fort.
I natt drömde jag mardrömmar hela natten, väldigt ovanligt brukar i princip aldrig drömma mardrömmar. Ena handlade om att min mamma hade dött, jag gick till lågstadiet på Tundalsskolan för att pappa skulle byta kläder på mamma där hon låg i kistan till finare kläder inför begravningen, jag skrek/grät av förtvivlan, jag satt på en gunga på skolgården och grät, nästa stund var jag inne med pappa när han skulle byta kläder på mamma som hade blivit till en dvärg, hon blinkade med ögonen och vickade på fötterna och pappa sa att det var dödsryck. Den andra handlade om att jag satt i flygplanet på väg hem, andra stunden är jag tillbaka i den första drömmen, sen tillbaka till planet igen, i planet så blir jag attackerad av hundratals larver som var supergiftiga = panik. Efter larvattacken störtar planet och jag sitter vid nödutgången, jag hjälper alla andra att ta sig ut och när jag som sista person ska hoppa ut ur planet så kraschar det. När planet har kraschat lever jag fortfarande och börjar spela badminton med piloten, naken…. Drömtydare någon?
Har även dragit igång ett tandprojekt här eftersom barnen har så fruktansvärt dåliga tänder på grund av att dom äter socker dagarna i ända och ingen tandborstning. En av anledningarna är för att föräldrarna inte har råd till att köpa tandborstar och tandkräm till sina barn och den andra är för lite information/utbildning. Har tagit massa bilder på barnen här för att visa på hur deras tänder ser ut redan som 4,5,6 år. Andreas köpte in 218 tandborstar och tandkrämstuber. Vi ska borsta tänderna varje dag på dom efter dom ätit snacks och för dom som kommer hit och bara äter lunch i feedingcentret ska vi borsta tänderna på efter de ätit lunch. Detta kommer förhoppningsvis leda till en förändring och att dom kommer få in vanan att borsta tänderna som att tvätta händerna innan man äter. Många här skaffar löständer redan i 20års åldern, om dom har råd.
När jag gick hem från Lito och Nenia i regnet efter att ha ätit lunch var några barn ute och lekte med några gamla däck och hade jätte roligt, man tager vad man haver!
Idag har jag skrivit färdigt berättelsen om karies och baktus. Kan bli spännande, ska även borsta tänderna på Sonny som är lärare, blir nog en succé för barnen att tandfen (jag) borstar tänderna på läraren. Har även tagit hand om Sham som förövrigt vägrade att sova middag, full rulle hela dagen. Så jag sov i två timmar på eftermiddagen tills Lito ringde och väckte mig och sa att jag skulle komma och äta middag.
BusSham
Min extremt snygga version av Karies och Baktus
Imorgon är det körövning på bibelskolan, jag hoppas att denna gång kommer gå ännu bättre och att jag ska sluta vara så nervös.
Dessa bilder är till familjen Lidman;
Si blev helt överlycklig när jag frågade om han ville ha den här motorcykeln! Ni skulle ha sett hans första reaktion, var så fint!
(Även fast hans mamma är lärare här på skolan och pappan är pastor, som dock inte har så hög lön, har dom ändå inte råd att köpa leksaker till sina barn. När dom betalat hyran, mat, kläder, skolavgifter och det mest nödvändiga är pengarna slut.)
Sheba och Marianne blev så glada när jag sa att dom kunde få göra vänskapsarmband. Sötnosarna!
Varje dag Sham har sovit i mitt rum har hon sagt "ack" (duck). Hon gillar den mycket!
17 dagar kvar
Brännskadad
Vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans. Den senaste veckan har jag haft fullt upp kan man säga. På söndagen var det först möte i kyrkan och senare åkte jag, Ann, Sheba, Marianne och Si till stranden för att svalka oss lite grann. Tanken var att jag och Ann skulle åka själva men sen frågade jag även småtjejerna om dom ville med och fick en väldigt härlig reaktion. Vi åkte putput dit och njöt sedan av det svalkande vattnet och varma solen. Vi köpte kokosnötter och drack mjölken med sugrör, dock var det bland det äckligaste jag smakat men det var roligt att prova. Si hade inget ombyte med sig så när vi skulle hem så han frös så han skakade. Jag hade en handduk med mig så jag sa åt honom att ta av sig sin blöta tröja och så virade jag in honom i handduken. Han tittade på mig med stora ögon, la handen på min kind och sa "thank you", mitt hjärta smälte! (Si är 8 år och är Shebas lillebror). När vi kom hem igen gick jag och Ann till Dions mamma och lånade lite filmer som vi såg på senare under kvällen.
Hittade fina snäckor och stenar
På måndagen var jag i skolan och hjälpte Charity med dom små barnen. Det finns en pojke där som heter Ethan och han kan inte sitta still en sekund. Så min morgon bestod av att jaga honom runt hela området. Senare gick jag in till dom äldre barnen och satt och skrev uppgifter i deras böcker och rättade deras läxor. Gick senare ner till feedingcentret och hjälpte Bibi med maten. Hon blev så glad för att jag kom tidigare än vanligt eftersom hennes man inte kunde komma och hjälpa henne den dagen. Sen var det dags för Sham att sova middag så då sov hon i min famn, mysigt! Sen satt jag och Sonny och pratade lite grann och han tyckte att jag skulle starta en individuell sångträning här i kyrkan, kan bli spännande. Sen bar jag runt på tomatplantorna eftersom det regnade och var soligt om vartannat, och det regnade inte lite heller så tomaterna nästan tippade av att regnet var så hårt. Sen städade jag mitt rum, satt på golvet och skurade för hands vilket var mycket jobbigare än jag trodde, fick tillochmed en blåsa på tummen haha. Jag satt även i telefonen med svenska konsulatet i Manila och bokade möte med dem.
Nathalies förra och mina nuvarande äggplantor och tomatplantor. Äggplantorna har börjat blomma och tomaterna börjat bli röda
På kvällen åkte vi till Isabel på en begravning. Jag hade ingen aning om vem det var som hade somnat in men följde med för att visa mitt deltagande. Man kan väl säga såhär att en filippinsk begravning är väldigt annorlunda mot en svensk. För det första är dom i den avlidnes hem med kistan placerad i mitten och den är även öppen. Utanför har dom ett partytält där folk sitter och dricker och spelar kort. Vi satt där kistan var för att Lito (pastorn) skulle hålla i ceremonin, efter det satt vi fortfarande kvar men nu kommer vi till det som jag upplevde som hemskt, de satt och ÅT mat och godis bredvid mannen som låg död i sin kista med locket öppet. Jag kunde inte äta någonting, fick i mig ett tuggummi och dom bara skrattade åt mig. Upplevelse på hög nivå. När vi åkte från begravningen så stannade vi till vid en pir och tittade ut över havet.
På tisdagen var jag i skolan en stund och sedan kom Andreas och hämtade mig. Vi åkte till farmen en stund och gick runt där. Sen åkte vi till Ormoc och köpte massa grejer till farmen, vattensprutor osv. Det var jag, Andreas, Lito, Alli och en annan kille jag inte minns namnet på men det var trevligt. Var i en stor lagershop som påminde väldigt mycket om hemma i Sverige. Jag köpte tejp och en vattenspruta till tomatplantorna. Vi åkte även förbi en fiskmarknad och snacka om att det stank där alltså! Vi parkerar vid vattnet och väntar på att Alli ska köpa frön, jag tittat ut genom fönstret och ser en kille sitta och dricka vattnet från havet, några minuter senare går en annan dit och pinkar på ungefär samma ställe och några meter bort badade det folk. Sen ringer Laila mig mitt i allting och säger att hon bokat flygbiljett till Manila och att vi ska åka dagen efter kl 06.00 på morgonen. Jag blir stressad eftersom jag inte hunnit packa med mig någonting. Sen ringer hon igen och säger att jag måste ta passfoton. Lito var snäll och följde med mig dit och satt utanför och väntade, han fick hålla i min rosa plånbok och telefon och han skrattade så gott när jag kallade honom ”pinklady”. Andreas och de andra åkte tillbaka till Laila och Andreas hus så jag och Lito fick ta en tricykel tillbaka från stan. Väl i deras hus åt vi tacos och kladdkaka till efterrätt. Jag hade sagt till Andreas att jag var sugen på tacos och kladdkaka några dagar tidigare så då var han så gullig och fixade det. Sen skjutsade Lito mig tillbaka till Merida med Andreas bil och även Alfred följde med för att leka en liten stund med sina kusiner. Jag skyndade mig att packa i ordning lite kläder och alla papper. Sen skjutsade Lito tillbaka mig och Alfred till Ormoc.
När jag vaknar på onsdag morgon får jag panik då jag kollar på klockan, 05.55 och jag och Laila skulle åka 06.00. Jag rusar upp, tar på mig kläderna och slänger i mig en macka. Sen kommer jag ju på att jag inte sett till Laila så jag öppnar deras sovrumsdörr och viskar ”Laila klockan är 6!! Du måste nog kliva upp nu.” Laila kastar sig upp ur sängen lika yrvaken som jag var och skyndar sig allt hon kan. Sedan åker vi till busstationen och sätter oss i en van som tar oss till flygplatsen i Tacloban. Väl på flygplatsen är flyget en timma försenat så vi hade inte behövt stressa så mycket som vi gjorde. När vi kom fram till Manila så åkte vi direkt till Bangkok bank och satte in pengar för mitt pass. Sen åkte vi runt och letade efter ett hotell att sova i. Vi gick först in i ett hotell som heter Makati Palace, vi bad om att få titta på rummet osv, men det var lite dyrt så vi sa att vi kommer tillbaka senare. Vi korsade gatan och gick in i ett annat hotell som var av lite sämre standard. Vi bad att få kolla på rummet även där eftersom priset var lägre. Vi gick ut från hotellet och en man som åkte med oss i hissen började prata lite grann. Till slut frågade han oss om vi ville äta lunch med honom, sedan fortsatte han med att han skulle betala allting inklusive hotellrum osvosv. Laila svarade och sa ”we would love to but we really have to go now” vi småsprang därifrån och vi kunde inte sluta skratta. Vi valde Makati Palace för vi ville inte sova på samma hotell som den där mannen. När vi väl hade checkat in och lagt av oss alla grejerna inne på rummet så tog vi en upptäcksfärd runt hotellet ty det var ett enormt hotell. Vi gick upp dit polen var och kollade på utsikten, vi var väldigt högt upp men ändå fanns det 15 våningar till. Vi unnade oss även massage vilket var väldigt skönt, dock klämde hon som masserade mig jätte hårt runt armen så jag fick blåmärke haha. Efter det tog jag en låång varmdusch, skönt! Jag har bara kallvatten i mitt rum och vattnet kan vara ljummet ibland om solen stekt på under dagen men det är bara varmt i kanske 2-3 minuter sen blir det kallt igen.
Utsikten från polen
Nästa dag klev vi upp tidigt, åt frukost på hotellet och sedan åkte vi till Svenska konsulatet för att fixa mitt pass. Det tog en bra stund där och hon jag skulle ha mötet med var sen. Inte så ovanligt för att vara här i Filippinerna. Så vi satt och roade oss med att det var en svensk man som var där med sin filippinska flickvän, dom ville gifta sig. Dom hade träffats kvällen innan och han ville att vi skulle vara vittnen till ett äktenskapsförord. A just de, vi var tvungen att ta en promenad i värmen till en advokat för att först få en stämpel och lite papper för att jag skulle kunna fortsätta processen inne på konsulatet. Systemet här är så annorlunda mot i Sverige, tur jag hade Laila med mig, annars hade jag inte klarat det! Efter några timmar var vi klara och jag fick mitt pass i handen, det var en sådan lättnad.
Tanken var att vi skulle åka tillbaka igen på torsdagen till Merida men eftersom flyget blivit inställt så blev vi tvungna att sova på hotell en natt till, inte så billigt för min del eftersom jag betalade för båda men det var ändå roligt att få se Manila och umgås med Laila. Vi försökte hitta ett hotell som låg så nära flygplatsen som möjligt så vi skulle slippa kliva upp så tidigt. Vi gick runt till lite olika hotell tills vi slutligen bestämde oss för ett hotell som Laila sovit på tidigare som heter Miramar. Vi åkte till Mall of Asia som tydligen är den största i Asien. Det var sjukt stort och byggnaderna var ihopkopplade med skywalks. Till våran förtjusning fanns där inget mindre än SUBWAY, självklart köpte vi med oss en macka var till kvällen. Sen åkte vi till ett annat ställe som heter Harrison för Laila skulle köpa leksaker till sin son och vi köpte även Krispycream som är äckligt goda donuts. Jag köpte ett par jeansshorts, tshirt och en kofta.
Sen åkte vi tillbaka till hotellet och vilade en stund. Efter en stund gick vi ut på en promenad, vi gick till en jätte fin park där det var musik och det finaste av allt var en stor fontän eller bassäng som var upplyst och det var olika mönster och färger och former med vattnet som var i takt till musiken. Jag och Laila satt där på en bänk och pratade om livet, tittade upp mot himlen som var helt stjärnklar och båda sa ”hade varit mysigt om albin/andreas varit här”.
När vi satt där kom två killar fram till oss och började prata, de var inget mindre än Jehovas vittnen. Var lite intressant faktiskt, de hade en ipad med bibeln och dom pratade engelska med oss, men dom fattade inte riktigt att jag förstod när dom pratade engelska så dom tog fram bibeln på svenska även fast jag pratade engelska med dom och sa att jag förstår haha, roligt.
Sen gick jag och Laila för att se om Seaworld hade öppet (stora akvarium) men dom hade såklart hunnit stänga när vi kom fram. När vi gick tillbaka till hotellet fick jag se många som låg och sov på gatan, det skar i hjärtat på mig. En pappa och sin lilla dotter låg på en foliefilt under en plåt och sov, hela familjer låg på trottoarerna alldeles bredvid stora vägen, två pojkar i 10 årsåldern låg bredvid en bil med en liten kattunge sovandes emellan sig…
Väl tillbaka på hotellet så tog jag ännu en varmdusch och la mig sedan i sängen. Jag låg och tänkte på alla människor jag sett ligga och sova på gatan och jag mådde illa över att jag precis ätit en subway macka, låg i ett fint hotellrum, shoppat, åkt taxi, betalat flygresor och ändå inte gjort av med alla pengar.
På fredagen klev vi upp kl 05.00 för att äta frukost sedan bar det av till flygplatsen. När vi satt oss på flyget somnade både jag och Laila nästan bums och vi sov hela vägen tillbaka till Tacloban. När vi kom till Tacloban åkte vi och gjorde kopior på mitt pass som vi tog med oss till immigrationsverket. När vi kom dit var det kö men jag lämnade in mina papper och sedan väntade vi och väntade och väntade lite till tills en sekreterare kommer ut och säger att dom ska ha lunchrast så vi får lov att komma tillbaka lite senare, suck! Laila skulle på ett seminarium på ett universitet alldelens bredvid immigrationsverket så vi gick dit där även lärarna från skolan här var. Vi åt lunch och var med på workshops. Klockan blev 13.30 och jag gick tillbaka till immigrationsverket. Det var lite spännande att vara där själv faktiskt, det blev äntligen min tur och jag gick in på kontoret. Jag möttes av en väldigt sur kvinna. Jag försökte låta så trevlig som jag bara kunde och svarade hela tiden ”yes ma’am” osv. Efter en stund var jag äntligen klar och hade mitt visum i handen. Jag gick tillbaka till seminariet och försökte hänga med så gott jag kunde, när dom pratade engelska gick det ju bra men det var liiiite svårare när dom pratade filippinska. Sen var även seminariet slut och vi gick till Andreas bil för att äntligen åka tillbaka till Merida.
Jag, MaryAnn, Charity och Sonny satte oss bak på flaket. I 2,5 timmar satt vi där, och det blev mörkare ute och även kallare men vi hade sjukt roligt. Alla var jätte trötta så vi skrattade åt allting och körde ordlekar och sjöng och ja allt möjligt. Sonny skulle säga någonting till mig men han glömde av sig att jag inte kan filippinska så han pratade på och jag fattade såklart ingenting, jag började gapskratta och sen insåg även dom andra att han tänkte lite fel så då föll dom andra in i mitt gapskratt. Vi stannade till i Ormoc för att äta middag, en väldigt sen middag eftersom klockan var 21.00 när vi kom fram dit.
Charity sov i mitt rum eftersom sista bussen hem för henne hade gått vilket såklart bara var trevligt för min del eftersom jag slapp sova själv.
På lördagen väcks jag kl 07.30 av att Marianne knackar på min dörr och frågar om jag vill följa med till Benabaji (farmen) och bada. Jag säger först nej eftersom jag var så trött men sen när hon gått så ångrar jag mig och ringer och säger att jag vill följa med. Jag packar i ordning lite grejer och sedan åker jag, Marianne, Sheba, Si, Mariannes lillebror och en till tjej buss till farmen. Vi går en bra bit tills vi kommer fram till något som liknar ett mangroveträsk. Vi går i vattnet och det är så fruktansvärt stenigt och halkigt så jag vet inte hur många gånger jag snubblade till. När vi nästan kommit fram till dit det börjar bli sandbotten så fastnar jag med min flipflop mellan två stenar i geggan, för att få upp foten utan att flipflopen skulle lossna så gör jag ett hastigt ryck och skär upp tårna på de vassa stenarna. Blodet rinner och jag skrattar åt min klantighet. Alla som var där med mig är minst 5 år yngre så de blev lite förskräckta när de såg att jag blödde. Min flipflop gick sönder men jag försökte fixa den så bra som det gick haha. Sen gick vi tillbaka till farmen och åt mat, målade naglarna och hade det mysigt. Lite fler folk hade kommit dit eftersom det var Nenias födelsedag. Jag blev bara rödare och rödare eftersom jag glömt bort att smörja in mig, hade så sjukt ont på mina axlar och rygg och allting kändes vasst när det låg emot huden. Sen åkte vi tillbaka till Merida igen, åt middag och sedan hade jag pyjamasparty med Sheba och Marianne (de är kusiner och bästa kompisar). Jag målade naglarna på dem och sedan såg vi på Just go with it, myspys.
Och sist men inte minst vill jag bara säga att jag är så underbart stolt över min älskling som kom på femte plats i SM i backe! Skickar en stor puss och kram, är så glad för din skull hjärtat, saknar dig massor ♥
26 dagar kvar
Rånad
I tisdags klev vi upp kl 06.00 på morgonen för att ta bussen till Ormoc som gick kl 07.00. Det var helt sjukt många människor på bussen så vi fick stå upp och eftersom dom kör så fruktansvärt ryckigt här så gled vi runt som nå vantar. Folk hängde i fönstrena utanför bussen, helt galet! Men det var lite småroligt. När man vill kliva av så slår man med ett mynt på en stång som sitter i taket. Nathalie hade ett mynt och när vi skulle kliva av så började hon slå med myntet men det lät ingenting så vi fick lite panik men det gick bra ändå. Vi klev av bussen och gick hem till Andreas och Laila.
Vi packade in oss i deras bil och sedan bar det av till Tacloban. När vi kom fram så släppte vi av Laila på skolverket. Tanken var att vi skulle åka till en strand under tiden men eftersom det regnade omvartannat så for vi till MacArthur park istället. Det var jättefint där och det låg alldelens bredvid vattnet. Vågorna slog upp mot en mur och skvätte upp på oss. Nathalie hade min kamera och tog kort på mig när vattnet skvätte upp i bakgrunden. Eftersom jag inte ville att min handväska skulle bli blöt så ställde jag ner den på gräset bredvid Nathalie. Vi gick iväg en liten bit när jag upptäcker att jag glömt min väska på gräset. Jag springer tillbaka så fort jag kunde men väskan var borta. Det var i princip tomt på folk i parken förutom två tjejer i min ålder som satt under ett träd i närheten av där vi stod och fotade. Dom måste ha sett när jag ställde ner väskan och sen skyndat sig att ta den och sedan sprungit iväg eftersom både dom och väskan var borta när jag kom tillbaka. Vi sprang runt hela parken, letade i soptunnor, buskar och frågade några stycken som var utanför parken men vi hittade ingenting och ingen hade sett något. Jag var helt förstörd och folk glodde på mig som om jag vore ett spöke eftersom jag grät så mycket. Vi satte oss i Andreas bil och funderade på vad vi skulle göra. I min väska fanns mitt pass, pengar, kontokort, laddare till mobilen, idkort, nyckeln till rummet och lite andra småsaker. En av anledningarna till att vi åkte till Tacloban var för att jag skulle fixa mitt visum. Men eftersom mitt pass blev stulet så kunde jag inte göra det. Vi åkte till närmsta polisstation och rapporterade. Dom sa att vi skulle komma tillbaka lite senare för att få den skrivna rapporten. Vi åkte till hotellet där vi skulle sova och jag ringde till swedbank för att spärra mitt kort. Sedan åt vi lite lunch och väntade på att klockan skulle bli 14.00 så vi kunde åka tillbaka till polisen. När klockan väl var 14.00 så åkte vi tillbaka till polisen och då var redan Laila där och pratade med dom eftersom hon är från Filippinerna så var det lättare för henne att kommunicera plus att hon vet hur man ska agera vid sådana här tillfällen. Vi fick polisrapporten och åkte sedan till en större polisstation där polischefen satt. Dom ställde lite frågor och sedan sa dom att jag måste fixa en stämpel för att rapporten ska bli giltig. Vi blev tvugna att åka till en annan byggnad för att sedan måsta betala pengar för att få en stämpel. Sedan åka tillbaka till polischefen och få underskrift och rapporten. Efter det så åkte vi till immigrationsverket, det tog en stund innan vi hittade rätt byggnad eftersom människorna vi frågade gav så dålig information och olika information dessutom. Men till slut hittade vi rätt och vi gick in där och väntade på våran tur. Laila förklarade för dom vad som hade hänt och jag fick fylla i en ansökan och visa polisrapporten. Eftersom jag skulle fixa mitt visum hade jag några dagar tidigare gjort kopior på mitt pass och stämpeln som jag fick på flygplatsen. Dom tog en kopia och sa att jag var tvungen att åka till Manila för att hämta ut ett nytt pass. Laila sa att det skulle ordna sig och att hon skulle följa med mig till Manila.
Jag var totalt förstörd och jag var så otroligt arg och frustrerad på mig själv. Jag kände mig dum över att ha förstört hela dagen för dom andra. Men alla tre sa till mig att det kunde hänt vem som helst och att både Andreas och Laila blivit av med både pass och telefoner.
Senare på eftermiddagen åkte vi till ett shoppingcenter som heter Robbinson och där fanns det många affärer att besöka. Eftersom mitt kontokort var borta och alla kontanter så var Nathalie så snäll att ta ut pengar till mig så jag kan klara mig ett tag. Jag köpte en ny handväska och plånbok där.
Senare på kvällen får Laila ett sms av polisen där det står att dom tagit in en tjej på stationen. Dom sa att vi var tvugna att komma dit och identifiera henne annars skulle dom inte släppa henne. Så vi var ju så illa tvugna att åka tillbaka till polisen även fast jag sa att jag inte fick någon bra titt på tjejerna. Jag hade inte ens gett dom någon beskrivning av hur tjejerna såg ut. Väl hos polisen så ställde dom lite frågor och vi svarade. Det enda vi kom ihåg var att tjejerna hade långt hår. Tjejen dom hade tagit hade kort hår, keps och stora kläder. Vi sa att det inte var hon och sedan gick vi därifrån. Vi fick känslan av att polisen bara tagit första bästa tjej som befann sig vid parken, det kändes även som att hon var känd hos polisen sen tidigare.
Vi åkte tillbaka till Robbinson och kollade lite till, köpte glass, dricka och mat som vi tog med oss till hotellet. Jag och Nathalie delade på en pizza och det var väl kanske den bästa pizzan vi ätit. Sedan låg vi och såg på tv och pratade. Först såg vi Mumiens återkomst och sen gick även Leap year.
Vi hade inga skedar till glassen så vi fick lov att ta sugrör haha.
På onsdagen vaknade både jag och kusin av att vi var toanödiga innan alarmet hade ringt, sen kunde vi inte somna om så vi låg och såg på någon gammal film med Eddie Murphy, mys!
Efter några timmar gick vi och åt frukost på donken, vi beställde pankakor och köpte till en vaniljglass, mums. Sen satte vi oss i bilen och åkte iväg till en ö som heter Samar. Tanken var att vi skulle kolla in en badstrand och en grotta men så blev det inte, dels för att det var för långt dit och vi hade en tid att passa, dels för att det regnade och för att vägarna var jätte leriga. Så vi kollade in en lång bro istället, den gick först brant uppför sen var det några svängar. Grejen är att dom hade kunnat byggt den rak men då hade den såklart inte varit lika häftig. Det stod några militärvakter på andra sidan och Andreas gick dit och pratade med dom och frågade om jag och kusin fick fota dom haha. Dom var väldigt vänliga, en av dom ville inte vara med på bild så han sprang därifrån. Det var underbar utsikt så vi fotade en hel del.
Sen åkte vi tillbaka till Robbinson en stund för Laila och Andreas skulle köpa lite grejer åt deras söta son Alfred och även lite verktyg till farmen. Jag passade på att köpa en laddare till min telefon, dock står det samsung på laddaren och jag har en HTC men eftersom dom inte har HTC här så fick jag köpa en laddare som passar till lite allt möjligt. Medans Andreas fixade grejerna till farmen gick jag och Laila till mataffären. Sen åkte vi hem till dom igen i Ormoc och sov där till torsdagen. På morgonen åkte jag och Andreas till en bibelskola där han har gitarrlektioner, tanken var att jag skulle ha min andra körövning men eftersom jag blivit förkyld så var min röst väldigt knacklig så det blev inge av. Efter gitarrlektionen åkte vi till farmen för att äta lunch. Sedan åkte vi till en annan bibelskola där Andreas och en som heter Alli skulle berätta om "FAITH garden" som betyder att man bygger upp en odling på ett sådant sätt att man har frukt och grönsaker året om. Sedan tog vi med oss bibelskoleeleverna till farmen och gick runt och visade hur en sådan odling ser ut och även resten av farmen. Det är underbart vackert där med massa papayaträd, bananträd och andra fruktträd som jag inte vet namnet på. Dom har även kycklingar, getter och grisar. En liten getbäbis var extra nyfiken på oss, när jag satte mig ner på huk vågade den sig fram och slickade mig på fingrarna. Den hade så långa öron så den såg nästan ut som en liten hund haha.
Sedan åkte vi tillbaka till rummet och när jag kommer in ser jag att JJ hade varit inne och städat, hon hade torkat golvet, städat toan, bäddat rent sängen, vikt ihop kläderna och ställt i ordning. Hon är syster till Laila och bor här bredvid skolan. Hon är den som sköter om marken runtomkring byggnaden. Hon och hennes man och deras 7 barn bor i ett väldigt litet hus, det är inte ens ett hus utan en hyddaliknande boning. Dom har inte så mycket pengar men ändå ler dom hela tiden. Jag tänker köpa en säck med ris som tack för att hon städat rummet. Grejen är att hon inte förväntar sig någonting tillbaka, hon gör det för att hon vill och då vill jag bara ännu mer ge någonting tillbaka som tack.
Idag har jag varit på skolan en stund. Men eftersom jag har feber så orkade jag inte vara där så länge, sitter just nu i rummet och snorar, kul!
Say Guapa!
36 dagar kvar
Fullt upp så att säga
Gårdagen började med att vi råkade sova lite längre än vi hade tänkt oss, vi klev upp åt frukost och sedan till skolan för att se om dom behövde någon hjälp. Sham som är 1,5 år låg på golvet och grinade så jag tog upp henne och sen sov hon i kanske 1 och en halv timme i min famn, lillskruttan!
När Sham hade vaknat så satt jag och rättade en hel del skrivhäften och böcker. När dom hade slutat tog jag upp min kamera och dirket kom dessa små flickor och ville posa, gull!
Sedan gick vi till busshållplatsen och inväntade en buss som tog oss till Ormoc. Här har dom inga bestämda busstider så det var bara att vänta. Bussarna är princip alltid överfulla och man får verkligen trängas.
Vi åkte till Ormoc eftersom att Laila fyllde år. Så vi åkte hem till dom med paket, mat och tårta. Det blev en mysig kväll.
Sen när vi skulle hem hade sista bussen gått, det fanns ingen van att hyra plus att det spörregnade ute och vi var drygt 15 pers som skulle tillbaka till Merida. Dom bestämde sig för att ta Andreas bil som har ett flak. Barnen fick sitta i bilen och dom vuxna på flaket i regnet, kul! Jag och kusin kände inte för att bli förkylda så vi sov kvar och Laila och Andreas tills idag. Klockan 08.30 satte vi oss i bilen påväg till Apale för att vara med när Andreas hade gitarrlektion på en bibelskola. När hans lektion var över tog jag vid och hade körövning, jag hade inte förberett mig ett dugg men efter lite pinsamma skratt från min sida gick det ganska bra. Jag ska ha 5-6 lektioner med dom och sedan avsluta med någon slags uppvisning. Så nu varje torsdag framöver ska jag agera sångpedagog, hmm vi får se hur det kommer gå. Ikväll ska jag planera nästa lektion eller åtminstone börja planera. Sen åkte vi till farmen en snabbis så jag fick se hur det ser ut där, ska dit några fler gånger och hjälpa till att plantera lite och dylikt. När vi kom hem igen åt vi lite lunch sen agerade jag nanny åt Sham, hon låg och sov i vårat rum i sängen, hon vaknade till lite grann så jag tog upp henne och sen vägrade hon sova om jag inte bar henne, mysunge.
Snart ska vi gå och äta mat hos Nenia, gott!
45 dagar kvar
ÖVERSVÄMMNING
Dom senaste dagarna har varit långsamma och det har inte hänt så mycket på grund av det tråkiga vädret, det har regnat väldigt mycket ute. Översvämmning var väl att ta i men våran stig ut till vägen bestod av vatten och det var lite spännande att gå i eftersom man fastnade med flipflopen i geggan. Vi såg även en gammal tant som satt i hennes hus med vatten upp till knäna, stackarn, tur iallafall att dom är ganska vana vid den här mängden vatten som kommit nu. Dom bygger upp vägarna och lutar vägen ganska mycket ner mot husen och dikena. Tanten hade sitt hus lite nedanför vägen så vattnet rann ju bara in i hennes lilla hus, usch så hemskt!
Igår var jag, kusin och Nenia in till Ormoc för att handla "lite" till ett party vi ska ha i helgen. Vi shoppade även lite granna. Jag köpte en plånbok, ringar och omega (superbra liniment).
Idag har vi varit i skolan och rättat och skrivit upp uppgifter i elevernas böcker, snacka om skrivkramp. Vi har bland annat varit med dom här små söta tjejerna
46 dagar kvar
FRISKA
Nu är äntligen jag och kusin på benen igen, har varit några jobbiga dagar faktiskt.
Idag har vi fortsatt att filma hemma hos en liten kille som heter Ryan som är 6 år. Vi ska göra en film till barnen hemma i Sverige för att visa på hur dom har det här i Filippinerna och göra som en "fadderfilm" typ, visa vad barnen här får för pengarna man skickar in osv. Ryan var lite blyg när vi kom dit och smart som jag var tog jag inte med mig min egen kamera så har inga bilder att lägga upp.
Jag har alltid velat se med egna ögon hur en människa som verkligen är fattig lever och bor och idag fick jag gå in i ett hus. Eller hus och hus, mer som en hydda. Dom visade oss vart dom duschar, går på toa vilket var just utanför huset, utomhus.... Deras kök var som ja jag vet inte en bänk med ved på ungefär. Ryans familj är ändå inte bland dom mest fattiga. Dom har tak över huvudet, barnen är inte undernärda och så vidare men levde ändå på ett sådant sätt som fick mitt hjärta att värka.
Just nu känner jag så fruktansvärt stor tacksamhet över det jag har. Jag har med mig mer grejer hit i resväskan än vad många andra har i hela hemmet.
50 dagar kvar
jordbävning/magsjuka
I måndagas stod vi i feedingcentret och diskade efter att ha delat ut lunch när vi kände att det började skaka i marken. Ett litet jordskalv. Några timmar senare kom en kille och berättade att dom hade varnat för en stor jordbävning som skulle ske mellan 17-19 på kvällen här på Leyte. Blev lite nervöst men dom sa att det inte var någon fara. Lite senare kommer Sonny och berättar att Andreas och Laila satt uppe på ett tak på en ö som heter Cebu och att det varit en stor jordbävning där och att dom hade varnat för tsunami. Han sa att det var bra om vi kanske gick upp på taket eller så när jordbävningen förväntades komma och gick sedan ut och ställde i ordning en stege. Jag fick total panik, kollade på Nathalie som såg förskräckt ut. Ringde till älskling, pappa och mamma, kommer inte ihåg vad jag sa ens en gång.
När vi sedan fick reda på att larmet om tsunami i Cebu var falskt så blev det en stor lättnad, vi gick hem till Nenia för att äta middag och kolla på nyheterna. Nenia och hennes man Litos äldsta son pluggar i Cebu så de var ganska oroliga för honom. På nyheterna fick vi se folk som sprang och var i total panik! Vi räknade ner minuterna och när klockan var 19.00 hade fortfarande ingenting hänt. Jag ringde och meddelade dom där hemma att allting var lugnt och att det inte skulle bli någon jordbävning här. När jag och Nathalie kom tillbaka till vårat rum kände jag att det började skaka i sängen och tänkte NEEEJ, vi gick ut men det blev inget mer än ett litet skalv.
Kring elva på kvällen började jag känna mig väldigt illamående, gick på toa och fick upp middagen, efter att ha spytt 5 gånger tappade jag räkningen. Jag och Nathalie använde toan ikapp hela natten och även under tisdagen. Nenia kom till oss på tisdag morgon och gav oss cola, vatten, frukt, medicin mot febern och smörjde in våra magar med något liniment liknande medel som gjorde att magen blev alldeles varm och avslappnad. Jag hade tydligen haft väldigt hög feber, dom hade frågat mig om dom trodde att jag hde feber och jag hade svarat något i stil med "vet inte", Nenia kände på min panna och hals och sa att jag var brännhet så hon kom och gav mig medicin mot febern med jämna mellanrum. Jag kommer inte ihåg så mycket av gårdagen eftersom jag yrade mest under min vakna tid. Jag sov nästan hela natten inatt. Känner mig fortfarande helt slut och lite konstig i magen.. Visste inte vilken dag det var när jag vaknade i morse ens. Dom senaste dagarna har jag verkligen bara velat åka hem!
Bilder
Eftersom jag varit sjuk så har jag inte kunnat göra så mycket här på bloggen men här kommer lite bilder från dom senaste dagarna.
Jag och nathalie påväg till jollybee partyt
Påväg till Jollybee party
Fina Nenia som sitter i en kanotliknande båt, även jag och nathalie och jag vet inte hur många fler som satt i den där lilla båten som tog oss över en liten vik typ.
5 små killar som väntar på att få en tshirt
Vi stod och delade ut tshirtar till massa söta barn, vi delade senare ut mat, godis och leksaker.
Merida, Leyte, Filippinerna
Hej allahopen! Som ni vet är jag framme. Jag har varit lite seg på att göra något inlägg eftersom allting är så nytt och den tiden jag suttit vid datorn har jag skypat med älskling och mor&far!
Men iallafall när jag åkte från Stockholm var jag så otroligt nervös att jag bara kunde sova 3 timmar. Sara skjutsade mig till Arlanda och då släppte nervositeten lite grann. På flyget till Amsterdam var det väldigt bra service, flygresan är ju inte så lång men ändå fick man två dubbelmackor, te, kaffe, juice, vatten eller någon dricka. Jag tog cola. När jag kom fram till Amsterdam var jag också väldigt nervös eftersom jag aldrig varit där förut. Det var en väldigt stor flygplats och jag gick och gick och gick tills jag äntligen kom fram till min gate där jag satte mig och väntade. Där började jag prata med två killar/män som skulle till Manila, eller hem rättare sagt. De hade varit ute på kryssningsfartyg och jobbat som kockar och diverse och skulle nu hem igen till sina familjer. Tydligen så är det flera tusen filippiner som jobbar som ”sjömän/kvinnor” för att sedan komma hem med en slant till familjen. Väl på flyget så låg där en blå filt och en kudde på min plats, benutrymmet var helt okej och planet var ganska stort. På varje plats hade man en egen liten skärm där man kunde välja om man ville se vart vi var, filmer, musik, spel och ljudböcker. Jag slog på return of Johnny English men somnade till så jag råkade klicka av filmen så orkade inte se något mer på den. Jag tog istället upp min bok som jag hade med mig, en bok som jag fick av mamma för kanske 1-2 år sedan men som jag inte haft varken ro eller lust att läsa. Den var väldigt bra och jag var så inne i boken att jag inte ens märkte när flygvärdinnan ställde ner brickan med middagen framför mig. Det var faktiskt helt okej mat för att vara flygplansmat. Man fick välja mellan fisk och ris eller pasta och jag valde pasta, en pasta blandad med tomat och något grönt klägg som jag inte riktigt vet vad det var men det smakade bra i alla fall, fick bröd, kex, frukt och efterrätt också. KLM hade väldigt bra service tycker jag, känns helt okej att åka hem med dem också. Sen när det började bli lite senare mot kvällen så erbjöd dom något att dricka och även en macka. Jag hade väldigt svårt att somna och jag var väl sovit sammanlagt 5 timmar på 2 dygn. När jag hade hoppat av planet i Manila så hjälpte en av killarna mig att hitta rätt utgång eftersom jag var tvungen att åka till en annan flygplats för att ta planet till Tacloban. Jag slog på telefonen och skulle ringa Albin och sms:a mamma och pappa men hade ingen täckning och inget av de föreslagna nätverken fungerade. Jag frågade en säkerhetsvakt vad jag skulle göra och då visade han mig till några som stod och sålde filippinska SIM-kort, jag köpte ett och kunde då ringa hem vilket kändes väldigt skönt. Så ikväll kommer jag nog att somna skönt! Boken är utläst och detta sitter jag nu och skriver på Word eftersom jag inte har någon internetanslutning. Mitt batteri på mobilen håller på att ta slut och jag får inte tag i Nathalie vilket ger mig lite panik eftersom de ska hämta mig i Tacloban på flygplatsen. Jag hade tänkt spara ström men ville så gärna prata med älskling så mycket som jag bara kunde och jag trodde att det skulle finnas möjlighet till att ladda på planet men det fanns det inte. Jag har en till telefon med mig men den har jag i resväskan smart som jag är. Har varit för nervös för att tänka ett steg längre. Om ungefär 20 minuter ska jag hoppa på planet till Tacloban, ska bli skönt att äntligen komma fram. Då ska jag och älskling testa skype och se så att det fungerar. Helt sjukt hur man kan sakna någon så mycket!!
Ja juste, träffade en norsk också som jag satt och pratade med, trevligt. En annan grej också, när jag kom fram till Manila var jag tvungen att åka buss till min gate, vilket tog en stund innan jag förstod det eftersom att jag inte blivit förvarnad på att jag var tvungen att åka en bit för att ta mig till rätt flyg liksom.
Detta skrev jag när jag satt på flygplatsen i Manila och jag har inte orkat ändra någonting.
Idag som varit min första riktiga dag här kan man väl säga började med att jag och kusin klev upp 06.20, klädde på oss och gick ner till feedingcentret och gjorde frukost som bestod av stekt ägg, bacon och världens godaste mango. Sedan gick vi hem till Nenia och därifrån åkte vi en cykeltaxi som tog oss till en buss (bussarna här ser ut som en gammal hippiebuss och det känns verkligen att man är på andra sidan jorden, ska fota senare) bussen tog oss till Ormoc där vi tog en mopedtaxi och sen fick vi hoppa i en liten kanotliknande båt som var jätte läskig att sitta i. Med den lilla båten tog vi oss till en ö där det i princip bara bor fattiga människor. Där hade vi jollybee party för barnen, vi sjöng och hade lite tävlingar, delade ut t-shirtar, mat och godis. Godiset satt jag, Nattis, Nenia och hennes familj och gjorde i ordning igårkväll, mysigt!
Nu är klockan 21.30 ungefär och imorgon bitti är det möte på kyrkan.
56 dagar kvar
Leite
Nu har hon landat i leite :)
Hon får berätta mer själv sen ;)
Tänkte bar lägga ut så ni vet att hon lever :)
Älskar dig mest Evelina !! / Albin
I manilla
Jag blev just uppringd av Evelina och hon är framme i manilla nu i alla fall. Halebopkortet verkade inte fungera där så hon har köpt ett filippinskt simkort och ringde mig från det. Det stog inte från vilket nummer bara Dolt och hon skulle skicka sms men jag har ännu inte fått ngt. Så nu är det bara att vänta tills hon hör av sig igen :)
Jag älskar dig mest av allt gumman lilla och jag finns här för dig! Nu och för alltid <3 /// Albin
Stockholm
Just nu sitter jag i mosters lägenhet och myser i soffan!
Min snälla kusin hämtade mig på Arlanda och min snälla moster ska skjutsa mig imorgon bitti!
Jag har fortfarande inte förstått att jag ska åka iväg riktigt.
Albin <3
Mot Arlanda
Nu är det inte många timmar kvar till jag ska åka till Umeå flygplats och sätta mig på planet ner till Sthlm. Jag ska sova hos min kära moster tills imorgonbitti då jag ska kliva på planet mot Manila. Min resväska är fortfarande öppen och jag har packat ur och i ett flertal gånger för att vara säker på att jag inte glömt någonting. Albin ska skjutsa mig till flyget, kommer bli en tung bilresa till Umeå.
Jag har ringt och avbokat mitt rum på restandfly på hemvägen eftersom mina flygtider har förskjutits så jag kommer att flyga över natten på hemvägen. Det som är lite drygt är att jag måste boka en ny resa mellan sthlm-umeå efterrsom jag missar mitt flyg, förhoppningsvis kan dom vara snälla och ge tillbaka pengarna men annars så har jag betalat en flygresa i onödan, kanske min försäkring kan täcka det. Har även ringt till KLM som jag ska åka med ner till Manila för att dubbelkolla så att flygändringen blev bekräftad och att det inte blivit några fler ändringar. Jag tycker dock att det var skönt att det blev på hemvägen och inte på ditvägen liksom.
Jag har inte ritkigt förstått att jag ska åka iväg än. Jag har förträngt alla känslor men dom kommer väl fram när jag sitter ensam på flyget.
20 timmar kvar...
